Att anlägga en väg på ens egen mark är för det mesta helt okej, men när det kommer till någon annans fastighet så är det inte lika rättfram. I grund och botten krävs antingen ett tydligt avtal eller någon form av myndighetsbeslut för att lagligt kunna bygga en väg på mark som tillhör någon annan. Utan markägarens tillstånd eller särskilt beslut från exempelvis Lantmäteriet, kan en vägdragning utgöra intrång och därmed vara olaglig. Det finns dock olika möjligheter att få tillstånd, exempelvis genom servitut, gemensamhetsanläggningar eller i vissa fall expropriation. Nedan tar vi en koll på de lagar och regler som reglerar anläggande av väg, vilka krav på tillstånd som kan behövas, hur finansiering och underhåll kan se ut samt vad det kostar och hur många privata vägar som faktiskt finns i vårt avlånga land Sverige.
Krävs bygglov eller marklov för att anlägga en väg?
En av de vanligaste frågorna rörande väganläggning är om det behövs bygglov eller marklov. Enligt Plan- och bygglagen (2010:900) kan anläggande av väg i vissa fall kräva marklov, särskilt om det innebär en betydande ändring av markens nivå eller större schaktning/fyllning. Däremot är en mindre grusväg på lantbruksmark ofta undantagen från bygglovskrav, förutsatt att den inte påverkar omgivningen avsevärt eller är avsedd för annat ändamål än jord- eller skogsbruk.
Bygglov aktualiseras främst när vägprojektet sammanhänger med annan byggnadsverksamhet, exempelvis när vägen utgör en förutsättning för att upprätta ett större bostadsområde eller en industrifastighet. Kommunens byggnadsnämnd kan ge besked om vad som krävs i det specifika fallet. För att vara på den säkra sidan bör man alltid samråda med kommunen innan man påbörjar ett vägbygge, även om det rör sig om en mindre grusväg inom den egna fastigheten.
Lagar och regler för vägbygge på egen respektive annans mark
I Sverige regleras vägbyggen i flera olika författningar, men de mest centrala är:
Plan- och bygglagen (PBL)
Beskriver bland annat när bygglov och marklov krävs.
Väglagen (1971:948)
Reglerar statliga vägar och i viss mån enskilda vägar, framför allt hur man får dra fram nya allmänna vägar.
Fastighetsbildningslagen (1970:988)
Bestämmer fastighetsindelning, servitut och gemensamhetsanläggningar.
Expropriationslagen (1972:719)
Möjliggör tvångsförfogande av mark mot ersättning, vanligt vid större samhällsintressen.
På egen mark är friheten relativt stor: man kan i många fall anlägga en väg utan att behöva söka särskilt tillstånd, förutsatt att vägen inte bryter mot gällande detaljplan eller skyddsföreskrifter (exempelvis strandskydd eller naturreservat). Man bör dock kontrollera om det finns naturvärden eller fornminnen på den aktuella platsen, eftersom dessa kan kräva särskild hänsyn eller dispens.
Att anlägga väg på annans mark kräver däremot alltid någon form av rättslig grund. Det kan vara fråga om ett servitut (inskrivet hos Lantmäteriet) som ger rätt att nyttja eller anlägga väg på annans fastighet. Alternativt kan en gemensamhetsanläggning bildas, där flera fastighetsägare går ihop för att anlägga och förvalta en väg. I mer sällsynta fall kan det även ske via expropriation, men då krävs det starka skäl, exempelvis ett större infrastrukturprojekt.
Hur är det möjligt att få anlägga väg på någon annans mark?
Det finns i huvudsak fyra sätt att lagligen anlägga en väg på annans mark:
Avtal med markägaren
Ett enkelt civilrättsligt avtal kan räcka för mindre vägar, men för större eller mer långvariga vägprojekt är det bättre att upprätta ett formellt servitut.
Servitut
Genom fastighetsbildning kan ett officialservitut eller avtalsservitut skapas. Servitutet inskrivs då hos Lantmäteriet, vilket ger en juridiskt starkare rätt att anlägga och nyttja vägen.
Gemensamhetsanläggning
Om flera fastigheter behöver samma väg kan en gemensamhetsanläggning bildas via Lantmäteriet, där alla fastighetsägare delar på kostnader och ansvar för vägen.
Expropriation
Används i undantagsfall när det finns ett väsentligt samhällsintresse. Markägaren har då rätt till ekonomisk ersättning, men har inte möjlighet att stoppa processen om alla formella kriterier är uppfyllda.
Vilken väg man än väljer, är det viktigt att processen sker enligt gällande lag och att man har en formell grund för att undvika framtida tvister.
Vilken typ av mark får man anlägga väg på?
I teorin kan man anlägga en väg på de flesta marktyper, men naturskyddad mark, såsom naturreservat eller områden med skyddade arter och biotoper, är särskilt reglerad. Där kan det krävas tillstånd eller dispens enligt miljöbalken och andra föreskrifter. Strandskyddszoner är exempel på mark där särskilda restriktioner råder och där det ofta är svårt eller omöjligt att få lov att bygga väg.
Jordbruksmark och skogsmark är generellt mindre komplicerade att bebygga med enklare vägar, förutsatt att ingen detaljplan begränsar möjligheterna. Samtidigt finns det bestämmelser som kan begränsa omvandling av produktiv jordbruksmark till annan användning, vilket innebär att man alltid bör samråda med kommunen och eventuellt med Skogsstyrelsen eller Länsstyrelsen beroende på typ av mark och väg.
Vad kostar det att anlägga en grusväg eller mindre asfalterad väg?
Kostnaden för att anlägga en väg beror på en rad faktorer: markförhållanden, vägsträckningens längd, bredd, uppbyggnad samt tillgänglighet för maskiner och material. Även behovet av dränering, bärlager och förstärkningslager påverkar priset.
Grusväg
Som en ungefärlig uppskattning kan en enkel grusväg kosta mellan 200 och 500 kronor per meter, beroende på hur mycket förarbete som krävs (schaktning, dränering etc.). Är marken lätt att arbeta i, och sträckan för transport av material inte är för lång, kan priset bli lägre.
Mindre asfalterad väg
Kostar vanligtvis från 700 kronor per meter och uppåt. Asfalten i sig är dyrare än grus, och för att bära asfalten behövs ofta ett stabilare underlag än för en ren grusväg.
För exakta siffror bör man ta in offerter från anläggningsföretag som kan göra en geoteknisk bedömning av platsens förhållanden. Olika underentreprenörer (markentreprenad, asfaltsläggare, transport) behöver samordnas, vilket kan påverka slutkostnaden.
Smider du planer på att bygga en väg på din mark, eller har du skrivit avtal om att dra vägsträckan genom någon annans fastighet? Oavsett vad så kan LIP AB ombesörja allt vad gäller schaktning, markarbeten, asfaltering, transport och annat som kan behövas för att få vägen redo att tackla fordon i alla storlekar.
Vem får bruka vägen när den är klar?
Om du anlägger en väg på din egen mark för privat bruk, är det du som bestämmer vem som får använda den. Väljer du däremot att registrera en gemensamhetsanläggning för flera fastigheter är det de ingående medlemmarna som tillsammans äger rätten. En enskild väg kan ibland vara öppen för allmänheten, men det är inte obligatoriskt. Man kan dock få ekonomiskt bidrag från Trafikverket eller Länsstyrelsen för underhåll av enskilda vägar som håller viss standard och är öppna för allmän trafik.
När vägen byggs på annans mark genom servitut eller gemensamhetsanläggning, finns tydliga villkor i avtalet eller lantmäteribeslutet om vem som har rätt att använda vägen. Generellt är det de fastigheter som omfattas av servitutet som har rätt att bruka vägen. Om vägen är en del av ett större samhällsprojekt kan det dessutom finnas allmänna intressen som gör att vägen är öppen för allmän trafik.
Sätta upp egna skyltar och vägmärken
Skyltning på enskilda vägar är möjlig, men det finns restriktioner för hur skyltarna får placeras och utformas. Lokala trafikföreskrifter kan krävas om man vill införa en hastighetsbegränsning på den enskilda vägen som avviker från den generella regeln. Detta beslutas oftast av kommunen eller Länsstyrelsen beroende på vägtyp.
För privata skyltar som exempelvis ”Privat väg” eller ”Ej motorfordonstrafik” är det oftast tillåtet, men skylten får inte förväxlas med officiella vägmärken. Vill man sätta upp en vägskylt som liknar ett nationellt trafikmärke måste man följa de regler som styr utformning och placering av trafikskyltar.
Vägunderhåll av privata och enskilda vägar
Ansvaret för underhållet beror på vem som äger eller förvaltar vägen, här nedan går vi igenom några vanliga scenarier.
Privatägd väg på egen mark
Fastighetsägaren ansvarar för allt löpande underhåll, från grusning och snöröjning till renovering av vägkropp och diken.
Gemensamhetsanläggning
Då delas underhållet och kostnaderna av alla delägare. En vägsamfällighet eller samfällighetsförening hanterar ofta drift och skötsel, inklusive ekonomisk planering och upphandling av entreprenörer.
Vägar med statsbidrag
Om vägen är öppen för allmänheten och uppfyller vissa krav på standard kan vägägaren få bidrag för drift och underhåll från Trafikverket eller Länsstyrelsen. Det är dock fortfarande väghållarens ansvar att se till att vägen är i gott skick.
När det gäller väg på annans mark via servitut eller avtal, är det i regel den part som har servitutsrätt (d.v.s. rätten att nyttja vägen) som också ska stå för underhållet eller åtminstone bidra till en viss procent av kostnaderna. Exakta detaljer framgår av servitutsavtalet eller av Lantmäteriets beslutshandlingar.
Visste du detta? Såhär många mil privat väg finns i Sverige!
Enligt statistik från Trafikverket finns det runt 43 000 mil enskilda vägar i Sverige, vilket är betydligt fler mil än det statliga vägnätet. En betydande del av dessa enskilda vägar är rena skogsvägar, framför allt i glesbygds- och skogsområden där enskilda markägare och skogsbolag har stort behov av tillgänglighet till skogsfastigheter, jaktmarker och andra resurser. Dessa vägar kan sträcka sig långa distanser genom skogsmark och är ofta av varierande standard, från enkla grusvägar till mer robusta vägar som tillåter tunga virkestransporter.
Det är alltså inte ovanligt att man i Sverige stöter på enskilda vägar, vare sig de tillhör en vägsamfällighet, en privat fastighetsägare eller ett skogsbolag. Många av dessa är öppna för allmän trafik, medan andra är stängda eller tydligt uppskyltade som privata. En del av dessa enskilda vägar erhåller som nämnts statsbidrag för sitt underhåll, vilket förutsätter att de uppfyller vissa krav och håller en viss minimistandard.
Vi sammanfattar
Att anlägga väg på ens egna fastighet är i många fall relativt enkelt, så länge man följer gällande lagstiftning och tar hänsyn till miljö- och naturvärden. Vid mer omfattande ingrepp – eller om marken ligger inom detaljplanerat område – kan dock både marklov och bygglov aktualiseras. När det kommer till att anlägga väg på annans mark krävs alltid någon form av avtal, servitut, gemensamhetsanläggning eller expropriationsbeslut för att det ska vara lagligt och för att undvika framtida tvister.
Kostnaden varierar beroende på vägtyp och omständigheter, men en enkel grusväg kan vanligen upprättas för omkring några hundralappar per meter. En mindre asfalterad väg är dyrare på grund av asfaltskostnader och mer omfattande markförberedelser. Underhållet åligger i regel den eller dem som äger eller förvaltar vägen, och finansieras antingen privat eller genom gemensamma avgifter inom en samfällighetsförening.
Vad gäller själva användningen av en enskild väg är det i hög grad upp till ägaren eller förvaltningsorganisationen att avgöra vem som får trafikera vägen, samt vilka trafikregler och eventuella hastighetsgränser som gäller. Egna skyltar är i de flesta fall tillåtna, förutsatt att de inte bryter mot regler kring vägmärken eller vilseleder trafikanter.
Med över 43 000 mil enskilda vägar här i Sverige uppstår ständigt frågor kring lagar, tillstånd, servitut, kostnader och underhållsfrågor kopplade till just enskilda och privata vägar. För den som har tankar på att anlägga väg på egen mark eller är i behov av att dra en väg över annans mark, är det därför viktigt att planera noggrant, ta kontakt med berörda myndigheter och se till att alla formella delar är på plats innan man sätter spaden i jorden. Det ger inte bara juridisk trygghet, utan säkerställer även att vägen byggs på rätt sätt – hållbart, säkert och ändamålsenligt – och kan bestå under lång tid framöver.
I nästa artikel här på Byggforum.net sveper vi ämnet kring ”krosskopor till grävmaskiner”, den perfekta utrustningen för att direkt på plats kunna krossa och återanvända olika sorters material. Utmärkt till såväl vägbyggen som andra användningsområden inom bygg och anläggning!
